Det är till synes en lång väg mellan Carl Michael Bellman och teaterdistrikten på Broadway i New York. Tanken är ogripbar, men om vi begrundar hur det kulturella landskapet såg ut efter Bellmans levnad och hur han under 1800-talet kom att förvandlades till en nationalskald, ter sig vägen inte så lång. Hyllningarna till skalden under detta sekel var minst sagt överdådiga. I Sverige adapterades hans diktade värld till olika konstarter, på teatrarna uppträdde Fredmanfigurerna, inom bildkonsten gestaltades samma fiktionsvärld och flera av 1800-talspoeterna använde friskt skaldens stilmedel och tematik. Så även utomlands – framför allt i Danmark och Tyskland, men även i Frankrike, Österrike och USA.
Redan 1806 publicerade den tyske historikern Ernst Moritz Arndt Reise durch Schweden im Jahre 1804, där han uttryckte sin oförställda beundran över skalden:
Jag vill blott säga, att han ännu skall leva i oförgängligt minne, då så många prålande och på ett tillgjort sätt kvicka skalder av större och mindre rang, som tycks vilja se honom över axeln, redan blivit urmodiga och glömda. Han är lika evig, som hans fädernesland och nation.
I Arndts Einleitung zu historischen Charakterschilderungen från 1810, fördjupades hans beundran än mer. Bara några år senare, 1816–17, skrev Ludwig van Beethoven ett arrangemang över Bellmans Vaggvisa ”Lille Charles sov sött i frid” som införlivades som sång 17 i Neues Volksliederheft für eine Singstimme und Klavier mit Begleitung von Violine und Violoncell. Den första tyska översättningen, Der schwedische Anakreon, Auswahl aus Carl Michael Bellmans Poesien, utgavs 1856 av A. von Winterfeld och 1862 publicerade Fredrik Brunold en roman med titeln Michael Bellman oder Die Zeit des lustigen Schweden. En senare beundrare av Bellman var Kejsare Wilhelm II av Tyskland, som ivrigt lät sig bespisas av vissångaren Sven Scholanders tolkningar av skaldens sånger.
Den 3 juni 1844 hade August Bournonville´s balett Bellman eller Polskdansen paa Grønalund, premiär påDet Kongelige Teater i Köpenhamn. Baletten uppfördes inte mindre än 125 gånger under 1800-talet. Samma år komponerade den danske tonsättaren Hans Christian Lumbye Bellmans Fest paa Djurgaarden Musikalisk divertissement for orkester. Ånyo samma år utgav Johan Ludvig Heiberg ett föredrag med titeln Bellman som comisk dithyrambiker, som raskt följdes av vaudevillen Ulla skal paa Bal. En bellmansk Situation, 1845. 1874 utgav romanförfattaren Carsten Hauch Bellman. En Novelle.
I maj 1861 uppfördes på Théâtre-Lyrique i Paris, kompositören Léon Gastinels Le Buisson vert (den gröna busken/lunden). En opéra comique i 1 akt, vars handling utspelar sig i just en grön lund, där Bellman förälskar sig i en finsk flicka vid namn Loïsa. Som sig bör i slika komedier tillstöter komplikationer, men Gustav III räddar situationen och därmed kärleken. Librettot skrevs av Carré och Barbier. Den senare lär för övrigt ha gästat Par Bricole på Bellmandagen någon gång i slutet av 1850-talet och då även besökt krogen Gröna Lund. Stycket blev dock ingen succé och spelades enbart några få gånger, trots skådespelarnas prestationer och goda intentioner:
Alla – tillägger det franska bladet – få sålunda skäl till belåtenhet, utom de åskådare som kommit för att finna ett nöje.
Nya Dagligt Allehanda, 6 juli 1861
En ytterst märklig tilldragelse ägde rum 1878. Den före detta presidenten Ulysses S. Grant besökte Bellmanbysten på Djurgården. Grant hade avslutat sitt ämbete som USA:s president den 4 mars 1877 och den 17 maj samma år startade han en världsomfattande turné som bland annat förde honom till Sverige:
Den 26 Juli förlidet år deltog i Bellmansfesten en illuster gäst och främling, Nordamerikas f. president, general Ulysses Grant. Han lade en lagerkrans vid foten af skaldens piedestal; hänryckt och med blottadt hufvud, lyssnade han till tonerna af Bellmans sånger. Det var den verldsberömde folkhjeltens hyllning åt det verldsberömda, gigantiska snillet.
Fäderneslandet, 26 juli 1879
Mot denna ”internationella” bakgrund var det kanske inte undra på att den österrikiske kompositören Franz von Suppé (1819–1895) införlivade Bellman i sin sinnevärld. Arbetet med den ”komiska operetten Bellman” påbörjades sensommaren 1884. Camillo Walzel och Richard Genée bistod med de musikaliska och textliga bearbetningarna och Moritz West (eg. Moritz Georg Nitzelberger) och Ludwig Held, stod för librettot. Arbetet kantades dock av svårigheter, framför allt led Suppé av ”nevralgiska hälsa”, något som krävde många och långa viloperioder. Den ursprungliga planen var att premiären skulle ske på den anrika Theater an der Wien hösten 1885. Så blev inte fallet. Under 1886 var läget oförändrat, på så när att teatern antog ännu en operett med svenskt tema, Rudolf Raimanns 3-aktare ”Schack på kungen”, som behandlade en period i Karl XII:s liv. Pjäsen uppfördes dock aldrig.
Lördagen den 26 februari 1887 hade så äntligen Bellman premiär på Theater an der Wien. Huvudrollerna som Bellman och Ulla spelades av Josef Josephi och Hedwig Stein – under sin tid de mest uppburna aktörerna. Franz von Suppé anförde själv sitt arbete på premiären och fick strålande recensioner:
Musiken säges öfverflöda af originella och flödande melodier, både allvarliga och preglade af denne tonsättares vanliga sprittande lif […]. Många av sångnumren måste gifvas da capo, och Suppé, som vid första föreställningen personligen anförde sitt arbete måste upprepade gånger framträda på scenen och mottaga publikens hyllning.
Smålands Allehanda, 2 mars 1887
Den svenska dagspressen ställde sig dock frågande till pjäsens handling. Hur kunde Ulla Winblad vara grevinna och älskarinna åt Gustav III? Hur kunde Karins far, sillhandlaren Elvegaard, vara sexdubbel millionär? Enligt det ursprungliga librettot förklarades krig med Ryssland, men nu blev det mot Danmark (förklaringen bakom denna ändring i manus låg i motsättningarna mellan Österrike och Ryssland under aktuell period – ämnet var känsligt). Men, överlag var pressen positiv:
Till detta misch-masch på svensk historia har Suppé skrifvit en utomordentlig vacker och effektfull musik, som på flere ställen använder som motiv svenska visor. Vid operettens första uppförande i Wien i lördags var bifallet stormande.
Smålands Allehanda, 2 mars 1887
Bellman spelades enbart 19 gånger i Wien, men resan tog inte slut. Alla kompositörer behöver en förläggare. Den absolut mäktigaste musikförläggaren i Wien under 1800-talet var Gustav Lewy (som för övrigt var Gustav Mahlers impressario). Tämligen omgående ederade Lewy en textupplaga med Suppés Bellman, där det framgår att de exklusiva rättigheterna hade sålts till Heinrich Conried i New York, 1887. Conried, bördig från Österrike, var verksam som aktör, impressario och teaterchef. Först i Österrike och sedan i USA. Han började sin bana som teaterchef på mindre tyskspråkiga teatrar i New York och avslutade sin karriär som chef för Metropolitan Opera House (där han för övrigt inledde ett givande samarbete med Enrico Caruso). Alltnog, Suppés Bellman exporterades till USA och till Wallack’s Theatre, belägen på Broadway på 13:e gatan (teatern gick även under namnen Germain och The Star). Det tyska librettot, av Held and West, bearbetades för den amerikanska scenen av Chevré Goodwin och William von Sachs. Premiären gick av stapeln den 22 augusti 1887:
Svenska Amerikanaren skriver om stycket: Om den nya operetten än icke kommer att vinna en sådan framgång som ’Fastnita’, skall den dock rätt länge draga fulla hus. Musiken är vacker, smekande och på sina ställen rent storartad, närmande sig den högre operan, men vad librettot beträffar, så lämnar den åtskilligt att önska, d.v.s. när man ser stycket med svenska ögon […]. Huvudrollerna utfördes utmärkt af fröken Mannola, hr Wilkes som Carl Bellman och de Wolf Hopper som Nils Elvegård. De mindre rollinnehavarna lyckades ävenledes särdeles väl i utförandet af sina resp. roller. Svenska nationalsången, sjungen i första akten av koristerna, applåderades livligt och måste givas da capo.
Nya Dagligt Allehanda, 20 september 1887
En intressant herre i sammanhanget var onekligen William DeWolf Hopper (som spelade Elvegaard). Hans femte hustru var den berömda skvallerjournalisten Hedda Hopper. Deras gemensamma son William Hopper spelade så småningom rollen som Paul Drake i CBS långkörare Perry Mason (1957–1966).
1887 års spellistor från Broadway avslöjar att den komiska operan Falka av Francis Chassaigne spelades 14 gånger, H.M.S. Pinafore av Gilbert & Sullivan, 12 gånger, och Carl Millöckers Tiggarstudenten 28 gånger. Under samma period spelades Bellman hela 49 gånger.
En stor del av framgången får man tillskriva Mr. John A. McCaull, samarbetspartner till Heinrich Conried och teaterchef för McCaull Comic Opera Company. Teatergruppen var väl så känd i USA och stod bakom flera uppsättningar på Broadway. I New York Times förklarade McCaull:
Suppé har aldrig skrivit någon musik som inte har visat sig populär och jag anser att denna komposition är överlägsen allt han hittills har gjort […]. Jag har också haft mycket tur att få casta ‘Bellman’ så starkt. Jag har så många människor under engagemang att jag inte har några svårigheter att på rätt sätt uppfylla kraven för någon opera, och i “Bellman” kommer jag att presentera en stark kombination för allmänheten […]. I denna opera kommer vi att introducera sceniska effekter som aldrig tidigare setts i komisk opera. Stormscenen i andra akten kommer att bli en uppenbarelse. De konstiga effekterna, åskan, blixten, skyggande moln och uppvisningen av norrskenet lovar att skapa en genuin sensation. Effekterna görs alla medan scenen är tom, så att publikens uppmärksamhet inte avleds från den natursköna uppvisningen.
New York Times, 21 augusti 1887
Efter föreställningarna på Broadway reste McCaulls teatergrupp på turné med Bellman och det första gästspelet skedde på Chestnut Street Opera House i Philadelphia (premiär den 9 oktober 1887). Även här talade sig McCaull varm över ämnet:
[…] and with Bellman our business has been simply enormous. I believe I could run that opera for six months longer.
New York Clipper, 26 november 1887
Föreställningen fortsatte sedan samma år runt om i Philadelphia, den 14 november på The Abel Opera House i Easton (där för övrigt Jenny Lind hade uppträtt), den 15 november i Music Hall i Allentown, och den 16 november i Lancaster Opera-house.
Den 13 december 1887, intog McCaulls grupp Chicago Opera House – en föreställning som minst sagt blev välbesökt:
[…] samhället visade sig i överväldigande antal i går kväll för att se den första presentationen av Bellman av McCaull Company. Flera hundra personer avvisades och en rad vagnar, fyra djupa, sträckte sig över ett kvarter på båda sidor om operahuset i Chicago – alla priser Bellman har skapat furor
New York Clipper, 17 december 1887
I slutet av februari 1888 fortsatte sällskapet till The Park Theatre i Boston:
‘Bellman’, Von Suppés senaste opera, var tillkännagivandet för operakompaniet McCaulls andra vecka på Park Theatre, där de under den senaste veckan fick många vänner och drog stor publik.
New York Times, 6 mars 1888
I maj månad samma år sattes Bellman upp på Albaugh’s Opera House i Washington (The Washington Critic, 30 maj 1888).
Den sista kända föreställningen gavs den 19 maj 1890 på Harris Academy i Baltimore i Maryland. Teatern var fullsatt intill sista plats och ännu en gång kunde men återigen se Bellman gestaltad av Hubert Wilke, som var med redan 1887 i New York (New York Clipper, 24 Maj 1890). Vid en snabb men osäker uträkning bör Bellman ha satts upp runt 100 gånger – från den första föreställningen i Wien till den senaste i Baltimore.
Bellman tillhör alla kategorier Franz von Suppés minst kända verk, men har ändå en inneboende charm med sin tidstypiska musik och libretto. Måhända att handlingen är en aning knepig, å andra sidan bör man alltid beakta Licentia Poetica – författarens frihet. Att Sällskapet Par Bricole nu satt upp pjäsen i sin helhet är onekligen en gigantisk kulturgärning – 133 år efter den senaste föreställningen.
Bengt Gustaf Jonshult
Tidslinje föreställningen Bellman:
1884 (sommaren) Franz von Suppé börjar skriva på Bellman
1887 (26 februari) Theater an der Wien, Wien
1887 (22 augusti) Wallack’s Theater, New York
1887 (9 oktober) Chesnut Street Opera House, Philadelphia
1887 (14 november) Abel Opera House, Easton
1887 (15 november) Music Hall, Allentown
1887 (16 november) Opera-House, Lancaster
1887 (13 december) Chicago Opera House, Chicago
1888 (kring 20 februari) The Park Theatre, Boston
1888 (slutet av maj) Albaugh’s Opera House, Washington
1890 (19 maj) Harris Academy, Baltimore
2023 (28–29 februari) Södra Teatern, Stockholm