Moderlogens och Par Bricoles största satsning hitintills – Ett svenskt uruppförande av österrikaren Franz von Suppés 1800-tals opera comique BELLMAN. Den 28 januari hade operetten premiär på Södra Teatern i Stockholm. Det blev inte mindre än en fullständig braksuccé! Tyvärr spelades föreställningen bara under två kvällar men med fullsatt salong vid bägge tillfällena. Biljetterna sålde slut på bara några dagar efter släppet. Vi som lyckades få tag i biljetter fick se en alldeles fantastisk föreställning med fullkomligt lysande solister, körer och musiker. Par Bricole i absolut högform!
Operan uppfördes första gången på Theater an der Wien år 1887. Den blev mycket väl mottagen och spelades där 19 gånger för att sedan efter bearbetning av det tyska librettot för den amerikanska scenen, sättas upp på Wallack´s Theatre på Broadway.
Efter bejublat mottagande i New York turnerade den komiska operan vidare till Philadelphia, Baltimore, Chicago, Boston med flera städer och bemöttes med lysande recensioner på alla ställen. Totalt tror man att föreställningen spelades över hundra gånger innan den till sist lades ner.
Den spelades aldrig i Sverige, men nu efter några år och månader av hårt och intensivt arbete av många flitiga och skickliga bröder, systrar i PB och ett antal utomstående artister fick vi då äntligen se ridån gå upp på Södra Teatern vid Mosebacke Torg.
Initiativtagare och eldsjäl bakom operaprojektet är vår energiska och på krafter aldrig sinande Stormästare Henrik Mickos. Han är dessutom regissör av uppsättningen och har också gjort ett otroligt arbete med regi och att leda och entusiasmera den ca 100 man starka ensemblen och alla övriga som hjälpt till runt omkring den stora satsningen.
Det är med viss förundran man tänker sig Bellman som en internationell dåtida kändis och att han fått en österrikisk kompositör att skriva en opera med honom som huvudrollsinnehavare. Egentligen är det inte så konstigt, han hade förvandlats till nationalskald här hemma och hyllningarna till honom, hans diktande och figurerna i hans fiktionsvärld såg inga gränser och många samtida poeter hade dessutom Bellmans stil och tematik som förebild, så även utomlands.
Handlingen i operan ter sig något förvirrad med scener och skeenden från både Slottsbacken i Gamla Stan till Lapporten i krokarna runt Abisko (i vart fall i den svenska uppsättningen) och som då verkar ha legat strax norr om Stockholm. Kanske speglar det von Suppés italienska påbrå och beundran för den tidens stora stjärna på opera- och operett-himlen, Giuseppe Verdi med exotiska verk som Aida med elefanter, soldater och ursprungsbefolkningar m.m. Några elefanter finns inte med i BELLMAN men väl en häst och några samer samt soldater från 1700-talets två rivaliserande politiska falanger Hattarna och Mössorna. Allt i en lika härlig som obegriplig handling och blandning. Von Suppé hade skickat upp två librettister, Moritz West och Ludwig Heldt, till Sverige för att göra bakgrundsresearch. Det var deras rapport och intryck av vårt i deras ögon exotiska land med egen ursprungsbefolkning som låg till bakgrund för det tyska librettot. Lägger man därtill till att de antagligen skrev ner sina intryck när de satt på Stallmästargården och författarens frihet – Licentia Poetica – så förstår man bättre varför det blev som det blev. Som tur var fick publiken hjälp av två Muppar i en loge, som med jämna mellanrum bröt in och förklarade vad som hände och hur intrigen skulle förstås.
Historien om Bellman är spännande och dråplig, musiken och scenprestationerna utomordentligt skickligt genomförda av både proffs och amatörer. Den svenska översättningen kan inte ha varit lätt. Den är gjord av Gunnar Wannborg med stöd och hjälp av Henrik Mickos, Lars Sjöström och Gunnar Börjesson. Den musikaliska ledningen har Ian Plaude stått för samt att han har varit dirigent för körerna.
Dirigent för orkestern var Michael Schlyter. Han och hans 32-mannaorkester var på scenen fast osynliga bakom kulisserna så att säga, och för att kunna styra musikerna med körer och solister var han uppkopplad med videolänk så att han kunde följa Ian som dirigerade alla estradörerna själv stående framför scenen. Ett mycket krävande och skickligt samspel dem emellan som blev så lyckat.
En PB-broder som inte ska glömmas bort i sammanhanget och som gjort projektet mer eller mindre möjligt är vår ordens meste Bellmanialog Bengt Gustaf Jonshult. Det visade sig nämligen när idéen med operan först dök upp i Henriks huvud, så satt Bengt på både librettot och ett partitur samt ett originalprogram som han införskaffat dels på antikvariat och dels i byteshandel med operamuséet i Wien för några decennier sedan. Han har också örnkoll på vår Franz Suppé och har skrivit en fyllig betraktelse över BELLMAN på Broadway och om bakgrunden till vår Bellmans kändisskap i och utanför Sverige.
Ja det är naturligtvis många som borde nämnas i ett sånt här mycket stort projekt, fantastiska duktiga driftiga människor både på och bakom scenen samt runt omkring, som satsat tid och kunskap, och även pengar, för att göra den här makalösa uppsättningen till verklighet.
Det är f.n. inga fler föreställningar planerade men jag såg ett antal filmkameror på premiären så man vet aldrig om och när det kan dyka upp en digital kopia av operasuccén. Låt oss hoppas!
Text och fotografi: Anders Elerud, Ordens-Bildredaktör